Dumpning
Jag har haft oturen att drabbas av dumpning ganska regelbundet men nu har det gått snart en vecka och istället för att vara glad är min första tanke - vad är det som är fel? Har jag förstorat min magficka genom att äta för mycket? Jag har blivit jätte nojig och allt bottnar sig i rädslan för att bli fet igen. Jag hade hoppats att min relation till mat skulle bli mer hälsosam och i viss mån har den blivit det men nu känns det som om jag måste lämna mat kvar på tallriken för annars har jag ätit för mycket.
Jag saknar inte känslan av dumpning men den satte begränsningar på mitt ätande, är så rädd att jag inte ska kunna kontrollera mig själv och svälla upp som en ballong. Äta för mycket, äta för lite, varför kan jag bara inte finna en jämnvikt? Det borde inte vara såhär svårt men det är det. Jag vill tro att jag har lärt mig att äta rätt och att det är därför mina dumpnings har minskat men en del av mig kan inte släppa tanken på att det kanske inte är så.
Jag vet inte om det är pressen från mig själv eller från min omgivning som väcker en ångest inför att misslyckas. I hela mitt liv har jag nämligen misslyckats med att gå ner i vikt. Jag vill att den här gången ska vara annorlunda och jag hade aldrig opererat mig om jag inte ansåg att det var min sista chans men vad händer när man har förbrukat sin sista chans? Det väcker bara så många känslor som jag tidigare har valt att blunda för, jag brukade nämligen förneka min egen övervikt för det var för tungt att leva med. Det är en berg och dalbana, man kan inte ta någonting förgivet och det är jobbigt att människor förväntar sig att kilona bara ska rasa inom loppet av 4 månader eller är det mina egna förväntningar? Jag vet inte längre, allting är suddigt.
Jag har funnit en sådan glädje i min viktminskning, det är en otrolig känsla när man får på sig kläder som tidigare inte passade, när man möter en annan spegelbild och inte längre flåsar för varje steg man tar. Jag vill inte förlora det genom att stanna av i vikt, det är så viktigt för mig eftersom jag har börjat uppskatta mig själv och min nya kropp. Den ger så många möjligheter och förhoppningar inför framtiden som jag tidigare bara kunde drömma om, men nu känns inte de drömmarna oövervinnliga utan jag kan nästan ta på dem. Jag vill aldrig förlora den känslan...
Jag saknar inte känslan av dumpning men den satte begränsningar på mitt ätande, är så rädd att jag inte ska kunna kontrollera mig själv och svälla upp som en ballong. Äta för mycket, äta för lite, varför kan jag bara inte finna en jämnvikt? Det borde inte vara såhär svårt men det är det. Jag vill tro att jag har lärt mig att äta rätt och att det är därför mina dumpnings har minskat men en del av mig kan inte släppa tanken på att det kanske inte är så.
Jag vet inte om det är pressen från mig själv eller från min omgivning som väcker en ångest inför att misslyckas. I hela mitt liv har jag nämligen misslyckats med att gå ner i vikt. Jag vill att den här gången ska vara annorlunda och jag hade aldrig opererat mig om jag inte ansåg att det var min sista chans men vad händer när man har förbrukat sin sista chans? Det väcker bara så många känslor som jag tidigare har valt att blunda för, jag brukade nämligen förneka min egen övervikt för det var för tungt att leva med. Det är en berg och dalbana, man kan inte ta någonting förgivet och det är jobbigt att människor förväntar sig att kilona bara ska rasa inom loppet av 4 månader eller är det mina egna förväntningar? Jag vet inte längre, allting är suddigt.
Jag har funnit en sådan glädje i min viktminskning, det är en otrolig känsla när man får på sig kläder som tidigare inte passade, när man möter en annan spegelbild och inte längre flåsar för varje steg man tar. Jag vill inte förlora det genom att stanna av i vikt, det är så viktigt för mig eftersom jag har börjat uppskatta mig själv och min nya kropp. Den ger så många möjligheter och förhoppningar inför framtiden som jag tidigare bara kunde drömma om, men nu känns inte de drömmarna oövervinnliga utan jag kan nästan ta på dem. Jag vill aldrig förlora den känslan...