0 Läs mer >>
 
Bland de första frågorna man möts av är "hur mycket har du gått ner i vikt?" Jag definierade mig länge med siffran på vågen, jag såg inte längre människan bakom alla kilo. När jag började läsa bloggar om människor som genomgått en gastric bypass ville jag veta hur mycket de hade gått ner i vikt, siffran var viktig eftersom jag ville få reda på om det var värt det. Genom att läsa andras bloggar blev jag mer säker på mitt beslut och deras viktnedgång fungerade som en morot. Jag fick hopp om en förändrad livssituation och ett smalare jag. Kanske kan mina ord bidra till att vara ljuset i tunneln för någon en dag.

Jag har alltid tyckt att det är människans insida och inte utsida som definierar den som person. Men jag vet vikten att må bra i sitt eget skinn, att känna sig vacker och attraktiv samt kunna röra sig lätt och utan hinder. Ett liv som överviktig är som att leva i ett fängelse. Man är fast i sitt eget beroende och i sin egen kropp. En gastric bypass var vägen ut för mig.

Nu till min vikt resa, här en översikt över hur det har sett ut för mig. Än är det långt kvar till min drömvikt men varje kilo känns som en stor seger och jag tar inte något gram förgivet! Det är viktigt att kunna glädjas av det lilla och se de stora möjligheterna.

Startvikt 112 kg

3 Oktober
102,6 kg

8 Oktober
100,4 kg

20 Oktober
98,3 kg

27 Oktober
97,3 kg

6 November
95,5 kg

15 November
94,5 kg

9 December
91,5 kg

3 Januari
88,3 kg

11 Januari
87,4 kg

TREVLIG helg :)
 

Min vikt resa!

0 Läs mer >>
Bilden är hämtad från: http://www.kroppsapoteket.se/priorin-har-60-kapslar-11353.html

En av biverkningarna efter en gastric bypass kan vara ökat håravfall. Det är inte alla som drabbas av det men en del gör det. För att vara på den säkra sidan införskaffade jag Priorin som ska motverka håravfall och stärka håret. När jag var precis nyopererad kunde jag inte få ner de stora bruna kapslarna men det har blivit bättre med tiden och nu kan jag svälja dem utan problem. Det är rekommenderat att man börjar med två kapslar om dagen de första tre månaderna, sedan kan man minska till en kapsel om dagen.

Jag köpte mina tabletter inne på en hälsokostaffär, de är dyra och det tar tre månader innan visat resultat men det kan det vara värt om jag får behålla mitt hår. Eftersom jag inte kunde börja med tabletterna direkt har jag tappat en del hår, häromdagen när jag duschade så tappade jag en hel tuss, bara jag drog fingrarna genom håret så fick jag med mig hår. Det känns jätte tråkigt eftersom jag älskar mitt hår men jag visste om konsekvenserna redan innan och jag vet att det kommer växa ut igen. Försöker trösta mig med det och håller tummarna för att Priorin ska kunna förhindra att jag fortsätter att tappa lika mycket hår framöver.

I övrigt kan jag inte säga att jag märkt av några andra biverkningar förutom dumpning. Är trött ibland men det var jag tidigare också, känner inte att det är operationsrelaterat. Får väl säga "peppar, peppar ta i trä" och hoppas att det håller i sig!

Min familj har många gånger uttryckt "är det värt det?" Att lägga sig på operationsbordet och lägga sitt liv i någon annans händer, att operera bort ett friskt organ, att få en ny mage med helt andra förutsättningar, att ta tabletter på livstid och aldrig kunna tillbaka det? Listan kan göras lång men mitt svar är "JA". För mig är det värt det, varje liten del av det. Jag har fått mitt liv tillbaka, jag skulle aldrig ta tillbaka det och jag skulle göra det igen även nu när jag vet utfallet. Jag fick offra mer betydelsefulla saker när jag var fet, jag missade så mycket på grund av min fetma och det är det enda jag ångrar i mitt liv, att fetman tog över mitt liv.

Ta ditt liv i dina egna händer och följ dina drömmar!
 

Priorin

0 Läs mer >>
Det sägs att det man är rädd för oftast händer. Min stora oro förutom komplikationer i samband med operationen har varit att lyckas gå upp i vikt. Jag vägde mig igår och kunde inte tro mina ögon, luften gick ur mig och besvikelsen var en bitter smak i min mun. "Hur fan har jag kunnat gå upp ett halvt kilo?" Plötsligt slog det mig att det faktiskt är möjligt för mig att gå upp i vikt och bli den som jag svor på att jag aldrig skulle bli igen. Det känns så fruktansvärt tungt och jag är både arg samt besviken på mig själv.

Det var som att få en spark där bak "vad håller jag på med?" Jag vet att jag måste ta tag i mig själv och återgå till de vanorna som jag skapade efter operationen. Det är sant, att lägga sig under kniven är inte en genväg det är enbart ett redskap och det är upp till var och en hur man väljer att använda det. Jag är livrädd för att vara ärlig, jag har kämpat så hårt och jag ska nå min idealvikt. Kanske behövde jag det här för att inse att jag fortfarande har makt över min egen viktgång, det jag stoppar i munnen visar sig på vågen vare sig jag är opererad eller inte.
 
Saker som jag ska undvika:
Godis
Chips
Vitt bröd
Potatis
Bakverk
Glass
Saft
Juice
 
Det borde väl inte vara så svårt? Tänkte jag skulle passa på att rekommendera viktväktarnas godis, hittat en riktigt god blandpåse med både sött och salt. Den är sockerfri men innehåller sötningsmedel, om man vill unna sig något som består av mindre kalorier är det ett bra val :)
 
Nu ska jag ta mig i kragen och ta nya tag. Har grämt mig tillräckligt länge över mitt +0,5 kg, det hjälper varken mig eller någon annan. Det har dock bevisat för mig att det inte finns någonting jag önskar mig mer än att känna mig bekväm och attraktiv i min egen kropp. För vem kan älska en om man inte älskar sig själv?
 
Önskar er alla en god fortsättning!

Rädsla

0 Läs mer >>
Många har frågat mig.. "ångrar du dig?" Jag hoppas att jag alltid kommer kunna svara "nej", för jag ångrar inte mitt beslut. Idag har det gått exakt fem veckor sedan jag valde att genomföra min operation. Det har varit en berg och dalbana men allt jag har fått offra har varit värt det. Jag har gått ner 17 kg från det att jag började med modifast och det känns otroligt även om jag inte kan se skillnaden när jag ser mig själv i spegeln känner jag skillnaden inom mig och det känns fantastiskt.

Jag vet att jag har en lång väg framför mig och varje dag lär jag mig något nytt om min "nya" mage. Jag kan nästan äta allting, äter ungefär 2 dl per måltid och försöker äta mellan 5-6 gånger per dag. Ibland när jag äter för fort, äter för fett eller inte tuggar maten ordentligt kan jag drabbas av illamående, hjärtklappning och kallsvettningar men det brukar gå över på 30 min om jag lägger mig ner och vilar en stund. Det kan upplevas som obehagligt men det brukar gå över lika fort som det kom. Det jag upplever som svårt är alla vitaminerna, tuggtabletterna är värst. De smakar så fruktansvärt illa. Jag måste verkligen bli bättre på det, någon som har något bra tips? :)

Begick ett STORT misstag häromdagen, jag tog en Ipren för jag hade sådan huvudvärk. Smärtorna jag fick i magen var olidliga. Hade fruktansvärt ont i ungefär en timme tills det släppte. Hade ont och var öm i magen ungefär en vecka efteråt. Sprang till akuten eftersom jag var orolig för att någonting i magen kommit till skada men de trodde bara att jag fått magkatarr. "Peppar, peppar ta i trä" så har värken avtagit och jag mår prima igen :) Inga mer Ipren för min del! Ibland måste man tänka sig för 2 gånger innan man stoppar någonting i munnen. Ibland kan jag komma på mig själv med att äta i samma hastighet som tidigare och då hejdar jag mig själv. Det är svårt att bryta ett livslångt beteende men om viljan finns där tror jag man kan uppnå vad som helst :)

Ha det riktigt bra i höstregnet!

5 veckor som gbp oper...

0 Läs mer >>
 
                                                     
Torsdagen den 3 oktober, jag minns det som det vore igår. Jag var inte nervös förrän jag insåg att idag antingen bär eller brister det. När jag kom till sjukhuset klockan nio på morgonen möttes jag av sjukvårdspersonal som förberedde mig inför operation. De kunde inte fastställa något specifikt klockslag, allt jag fick reda på var att operationen skulle äga rum efter lunch. Kanske var det bättre att inte veta samtidigt som jag ständigt tänkte "är det dags nu?".

Jag upplevde alla möjliga tankar och känslor, om min mamma inte hade varit där hade jag sprungit därifrån med nattskjortan i högsta hugg. I samband med det som kändes som en oändlig väntan fick jag ta olika prover. Mitt hjärta rusade och jag kunde känna varje hjärtslag när sjuksköterskan tillslut kom in i mitt rum runt halv ett och sa "nu är det dags". Jag kunde känna att tårarna byggdes upp när jag mötte min mammas blick, hon tog mig i handen. Tusen tankar for genom mitt huvud men allt jag kunde tänka på var, det måste gå bra, det bara måste gå bra sedan skiljdes vi åt.

Jag rullades in på narkosavdelningen, sjuksköterskan önskade mig lycka till och vinkade sedan hej då. Jag vet inte hur länge jag låg där i korridoren, kirurgklädda människor fick förbi mig utan att ens se på mig. Jag kände hur ångesten byggdes upp och när en sköterska äntligen kom fram till mig var jag panikslagen. När jag låg där i min ensamhet kunde jag inte undgå att tänka "tänk om jag inte vaknar upp igen?" "Tänk om detta är det sista jag ser, känner och tänker" "Tänk om jag faktiskt dör?". Jag var tvungen att vara stark, jag kunde inte backa nu, inte för att det inte var möjligt utan för att jag det här var ju faktiskt någonting jag ville. Som tur var möttes jag av underbara människor som lyckades omfamna mig med trygghet och lugn. Jag kände mig säker i deras händer. Narkosen var konstigt nog det jag bävade för mest, om jag ska beskriva det, kändes det ungefär som när man ligger i soffan och kollar på en film och sedan sakta slumrar till.

När jag vaknade visade klockan fyra, jag kommer inte ihåg någonting förutom smärtan jag kände när jag öppnade mina ögon. Jag hade så fruktansvärt ont i min mage. Jag låg på uppvaket i över 4 timmar eftersom jag inte kunde hålla mina ögon öppna. Runt åtta tiden rullades jag upp på avdelningen och möttes av min mamma. Hon hade väntat på mig och gud vad skönt det kändes att se henne igen. Sedan somnade jag om igen.

De två första dagarna efter operationen fick jag smärtstillande intravenöst och blev därför väldigt trött. Nackdelen med smärtstillandet var att det gjorde mig illamående så om jag inte hade ont kände jag att jag ville kräkas. Jag torrkräktes vid flera tillfällen och det var en väldigt obehaglig känsla. Det var de två värsta dagarna i mitt liv, jag kan väl säga att i de svåra stunderna tänkte jag "kommer det alltid att kännas såhär?" "Vad har jag gjort?" "Har jag begått ett stort misstag?"

Eftersom jag hade stora smärtor i magen och mitt CRP låg väldigt högt misstänkte läkarna att mina nya kopplingar i magen läckte. Allt bara stannade upp och jag blev livrädd och tänkte "jag gör inte om det, jag vill aldrig mer rullas in i det rummet igen, över min döda kropp!" Utan stödet från min familj vet jag faktiskt inte hur jag hade klarat det men som tur var hade jag en skyddsängel och mina värden stabiliserade sig och smärtan i magen började släppa lite tredje dagen efter operationen.
 
Jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå eller föreställa mig att min operation skulle vara så psykiskt och fysiskt påfrestande. Efter fjärde dagen på sjukhuset var jag redo att åka hem. Jag hade klarat det, den värsta delen var avklarad eller hade den precis börjat? Jag vill från botten av mitt hjärta tacka min underbara familj och mina fantastiska vänner som fanns där för mig under den här svåra perioden i mitt liv. Utan er hade jag aldrig klarat det!

Om ni har några frågor eller funderingar, tveka inte att fråga :)
Besvarar alla frågor och kom ihåg, det finns inga dumma frågor.

Ha det riktigt fint!
 

Operationsdagen

0 Läs mer >>
 
Sju dagar kvar tills jag tar det största steget jag någonsin ha behövt ta i mitt liv. Känner mig både rädd och förväntansfull. Jag har inte alla svar, jag vet inte vad som väntar på andra sidan och jag har ingen kontroll över utfallet. Jag lämnar mitt liv i någon annans händer och det är en skrämmande tanke. Jag har aldrig tidigare varit under narkos och det är faktiskt det som skrämmer mig mest. Jag vet att dödligheten inte är hög i samband med operationen men det finns alltid en risk och man vet aldrig om man kommer bli en siffra i statistiken. Försöker att tänka positivt men just nu snurrar tusen tankar i mitt huvud. Tänk om jag inte överlever operationen? Tänk om jag kommer drabbas av komplikationer? Det är ett lotteri, det finns ingen som kan besvara mina frågor för ingen vet hur min kropp kommer att svara på operationen eller hur jag kommer att må. Ingen vet, det skrämmer mig. Jag har läst tusentals bloggar och det är så olika från fall till fall därför har jag inte blivit något klokare.

Min mamma frågade mig en kväll, "är du beredd på om det går dåligt?" Jag svarade, "det är som om du skulle fråga mig om jag är beredd på att få cancer om 3 år. Givetvis är jag inte beredd men om den dagen kommer så kommer jag försöka göra det bästa av det." Det är så svårt att veta utan facit. Jag tar den här risken för jag tror att det kan vara värt det. Det skulle innebära en sådan stor förändring i mitt liv. Har varit överviktig sedan jag var sex år gammal och jag kan inte komma ihåg hur det känns att vara smal men det är någonting jag alltid har önskat mig. Nu kan den drömmen slå in, med hjälp av en gastric bypass och hårt arbete. Jag förväntar mig inget mindre än ett rent helvete precis efter operationen men jag ska ta mig igenom det, jag bara måste.

Sju dagar.. det känns så overkligt, jag kan bara hoppas och hålla tummarna för att allting ska gå bra. Livet som tjock är svårt, jag har aldrig känt mig bekväm i mitt eget skinn, jag reflekterar ständigt över vad folk måste tro om mig, syns mina valkar i den här tröjan? Jag vill inte synas på fotografier, jag tar bort dem eller väljer att förtränga hur jag ser ut. För vad ska man göra när man upptäcker att man inte längre ser bra ut i sin bästa vinkel. Sociala tillställningar flyr jag som pesten. Klänningar eller kjol på sommaren kan jag bara glömma, cykelbyxor är ett måste. Jag har offrat så många saker och de bästa åren i mitt liv för mitt matbegär. Är så trött på att vara den tjocka tjejen. Jag vet att jag är vacker och inte bara på insidan men det är först nu jag vill att hela världen ska upptäcka det också.
 

Lucky number seven