0 Läs mer >>
 
Bland de första frågorna man möts av är "hur mycket har du gått ner i vikt?" Jag definierade mig länge med siffran på vågen, jag såg inte längre människan bakom alla kilo. När jag började läsa bloggar om människor som genomgått en gastric bypass ville jag veta hur mycket de hade gått ner i vikt, siffran var viktig eftersom jag ville få reda på om det var värt det. Genom att läsa andras bloggar blev jag mer säker på mitt beslut och deras viktnedgång fungerade som en morot. Jag fick hopp om en förändrad livssituation och ett smalare jag. Kanske kan mina ord bidra till att vara ljuset i tunneln för någon en dag.

Jag har alltid tyckt att det är människans insida och inte utsida som definierar den som person. Men jag vet vikten att må bra i sitt eget skinn, att känna sig vacker och attraktiv samt kunna röra sig lätt och utan hinder. Ett liv som överviktig är som att leva i ett fängelse. Man är fast i sitt eget beroende och i sin egen kropp. En gastric bypass var vägen ut för mig.

Nu till min vikt resa, här en översikt över hur det har sett ut för mig. Än är det långt kvar till min drömvikt men varje kilo känns som en stor seger och jag tar inte något gram förgivet! Det är viktigt att kunna glädjas av det lilla och se de stora möjligheterna.

Startvikt 112 kg

3 Oktober
102,6 kg

8 Oktober
100,4 kg

20 Oktober
98,3 kg

27 Oktober
97,3 kg

6 November
95,5 kg

15 November
94,5 kg

9 December
91,5 kg

3 Januari
88,3 kg

11 Januari
87,4 kg

TREVLIG helg :)
 

Min vikt resa!

0 Läs mer >>
Bilden är hämtad från: http://www.kroppsapoteket.se/priorin-har-60-kapslar-11353.html

En av biverkningarna efter en gastric bypass kan vara ökat håravfall. Det är inte alla som drabbas av det men en del gör det. För att vara på den säkra sidan införskaffade jag Priorin som ska motverka håravfall och stärka håret. När jag var precis nyopererad kunde jag inte få ner de stora bruna kapslarna men det har blivit bättre med tiden och nu kan jag svälja dem utan problem. Det är rekommenderat att man börjar med två kapslar om dagen de första tre månaderna, sedan kan man minska till en kapsel om dagen.

Jag köpte mina tabletter inne på en hälsokostaffär, de är dyra och det tar tre månader innan visat resultat men det kan det vara värt om jag får behålla mitt hår. Eftersom jag inte kunde börja med tabletterna direkt har jag tappat en del hår, häromdagen när jag duschade så tappade jag en hel tuss, bara jag drog fingrarna genom håret så fick jag med mig hår. Det känns jätte tråkigt eftersom jag älskar mitt hår men jag visste om konsekvenserna redan innan och jag vet att det kommer växa ut igen. Försöker trösta mig med det och håller tummarna för att Priorin ska kunna förhindra att jag fortsätter att tappa lika mycket hår framöver.

I övrigt kan jag inte säga att jag märkt av några andra biverkningar förutom dumpning. Är trött ibland men det var jag tidigare också, känner inte att det är operationsrelaterat. Får väl säga "peppar, peppar ta i trä" och hoppas att det håller i sig!

Min familj har många gånger uttryckt "är det värt det?" Att lägga sig på operationsbordet och lägga sitt liv i någon annans händer, att operera bort ett friskt organ, att få en ny mage med helt andra förutsättningar, att ta tabletter på livstid och aldrig kunna tillbaka det? Listan kan göras lång men mitt svar är "JA". För mig är det värt det, varje liten del av det. Jag har fått mitt liv tillbaka, jag skulle aldrig ta tillbaka det och jag skulle göra det igen även nu när jag vet utfallet. Jag fick offra mer betydelsefulla saker när jag var fet, jag missade så mycket på grund av min fetma och det är det enda jag ångrar i mitt liv, att fetman tog över mitt liv.

Ta ditt liv i dina egna händer och följ dina drömmar!
 

Priorin

0 Läs mer >>
Jag har haft oturen att drabbas av dumpning ganska regelbundet men nu har det gått snart en vecka och istället för att vara glad är min första tanke - vad är det som är fel? Har jag förstorat min magficka genom att äta för mycket? Jag har blivit jätte nojig och allt bottnar sig i rädslan för att bli fet igen. Jag hade hoppats att min relation till mat skulle bli mer hälsosam och i viss mån har den blivit det men nu känns det som om jag måste lämna mat kvar på tallriken för annars har jag ätit för mycket.

Jag saknar inte känslan av dumpning men den satte begränsningar på mitt ätande, är så rädd att jag inte ska kunna kontrollera mig själv och svälla upp som en ballong. Äta för mycket, äta för lite, varför kan jag bara inte finna en jämnvikt? Det borde inte vara såhär svårt men det är det. Jag vill tro att jag har lärt mig att äta rätt och att det är därför mina dumpnings har minskat men en del av mig kan inte släppa tanken på att det kanske inte är så.

Jag vet inte om det är pressen från mig själv eller från min omgivning som väcker en ångest inför att misslyckas. I hela mitt liv har jag nämligen misslyckats med att gå ner i vikt. Jag vill att den här gången ska vara annorlunda och jag hade aldrig opererat mig om jag inte ansåg att det var min sista chans men vad händer när man har förbrukat sin sista chans? Det väcker bara så många känslor som jag tidigare har valt att blunda för, jag brukade nämligen förneka min egen övervikt för det var för tungt att leva med. Det är en berg och dalbana, man kan inte ta någonting förgivet och det är jobbigt att människor förväntar sig att kilona bara ska rasa inom loppet av 4 månader eller är det mina egna förväntningar? Jag vet inte längre, allting är suddigt.

Jag har funnit en sådan glädje i min viktminskning, det är en otrolig känsla när man får på sig kläder som tidigare inte passade, när man möter en annan spegelbild och inte längre flåsar för varje steg man tar. Jag vill inte förlora det genom att stanna av i vikt, det är så viktigt för mig eftersom jag har börjat uppskatta mig själv och min nya kropp. Den ger så många möjligheter och förhoppningar inför framtiden som jag tidigare bara kunde drömma om, men nu känns inte de drömmarna oövervinnliga utan jag kan nästan ta på dem. Jag vill aldrig förlora den känslan...

Dumpning

0 Läs mer >>
Det sägs att det man är rädd för oftast händer. Min stora oro förutom komplikationer i samband med operationen har varit att lyckas gå upp i vikt. Jag vägde mig igår och kunde inte tro mina ögon, luften gick ur mig och besvikelsen var en bitter smak i min mun. "Hur fan har jag kunnat gå upp ett halvt kilo?" Plötsligt slog det mig att det faktiskt är möjligt för mig att gå upp i vikt och bli den som jag svor på att jag aldrig skulle bli igen. Det känns så fruktansvärt tungt och jag är både arg samt besviken på mig själv.

Det var som att få en spark där bak "vad håller jag på med?" Jag vet att jag måste ta tag i mig själv och återgå till de vanorna som jag skapade efter operationen. Det är sant, att lägga sig under kniven är inte en genväg det är enbart ett redskap och det är upp till var och en hur man väljer att använda det. Jag är livrädd för att vara ärlig, jag har kämpat så hårt och jag ska nå min idealvikt. Kanske behövde jag det här för att inse att jag fortfarande har makt över min egen viktgång, det jag stoppar i munnen visar sig på vågen vare sig jag är opererad eller inte.
 
Saker som jag ska undvika:
Godis
Chips
Vitt bröd
Potatis
Bakverk
Glass
Saft
Juice
 
Det borde väl inte vara så svårt? Tänkte jag skulle passa på att rekommendera viktväktarnas godis, hittat en riktigt god blandpåse med både sött och salt. Den är sockerfri men innehåller sötningsmedel, om man vill unna sig något som består av mindre kalorier är det ett bra val :)
 
Nu ska jag ta mig i kragen och ta nya tag. Har grämt mig tillräckligt länge över mitt +0,5 kg, det hjälper varken mig eller någon annan. Det har dock bevisat för mig att det inte finns någonting jag önskar mig mer än att känna mig bekväm och attraktiv i min egen kropp. För vem kan älska en om man inte älskar sig själv?
 
Önskar er alla en god fortsättning!

Rädsla