0 Läs mer >>
 
Bland de första frågorna man möts av är "hur mycket har du gått ner i vikt?" Jag definierade mig länge med siffran på vågen, jag såg inte längre människan bakom alla kilo. När jag började läsa bloggar om människor som genomgått en gastric bypass ville jag veta hur mycket de hade gått ner i vikt, siffran var viktig eftersom jag ville få reda på om det var värt det. Genom att läsa andras bloggar blev jag mer säker på mitt beslut och deras viktnedgång fungerade som en morot. Jag fick hopp om en förändrad livssituation och ett smalare jag. Kanske kan mina ord bidra till att vara ljuset i tunneln för någon en dag.

Jag har alltid tyckt att det är människans insida och inte utsida som definierar den som person. Men jag vet vikten att må bra i sitt eget skinn, att känna sig vacker och attraktiv samt kunna röra sig lätt och utan hinder. Ett liv som överviktig är som att leva i ett fängelse. Man är fast i sitt eget beroende och i sin egen kropp. En gastric bypass var vägen ut för mig.

Nu till min vikt resa, här en översikt över hur det har sett ut för mig. Än är det långt kvar till min drömvikt men varje kilo känns som en stor seger och jag tar inte något gram förgivet! Det är viktigt att kunna glädjas av det lilla och se de stora möjligheterna.

Startvikt 112 kg

3 Oktober
102,6 kg

8 Oktober
100,4 kg

20 Oktober
98,3 kg

27 Oktober
97,3 kg

6 November
95,5 kg

15 November
94,5 kg

9 December
91,5 kg

3 Januari
88,3 kg

11 Januari
87,4 kg

TREVLIG helg :)
 

Min vikt resa!

0 Läs mer >>
Bilden är hämtad från: http://www.kroppsapoteket.se/priorin-har-60-kapslar-11353.html

En av biverkningarna efter en gastric bypass kan vara ökat håravfall. Det är inte alla som drabbas av det men en del gör det. För att vara på den säkra sidan införskaffade jag Priorin som ska motverka håravfall och stärka håret. När jag var precis nyopererad kunde jag inte få ner de stora bruna kapslarna men det har blivit bättre med tiden och nu kan jag svälja dem utan problem. Det är rekommenderat att man börjar med två kapslar om dagen de första tre månaderna, sedan kan man minska till en kapsel om dagen.

Jag köpte mina tabletter inne på en hälsokostaffär, de är dyra och det tar tre månader innan visat resultat men det kan det vara värt om jag får behålla mitt hår. Eftersom jag inte kunde börja med tabletterna direkt har jag tappat en del hår, häromdagen när jag duschade så tappade jag en hel tuss, bara jag drog fingrarna genom håret så fick jag med mig hår. Det känns jätte tråkigt eftersom jag älskar mitt hår men jag visste om konsekvenserna redan innan och jag vet att det kommer växa ut igen. Försöker trösta mig med det och håller tummarna för att Priorin ska kunna förhindra att jag fortsätter att tappa lika mycket hår framöver.

I övrigt kan jag inte säga att jag märkt av några andra biverkningar förutom dumpning. Är trött ibland men det var jag tidigare också, känner inte att det är operationsrelaterat. Får väl säga "peppar, peppar ta i trä" och hoppas att det håller i sig!

Min familj har många gånger uttryckt "är det värt det?" Att lägga sig på operationsbordet och lägga sitt liv i någon annans händer, att operera bort ett friskt organ, att få en ny mage med helt andra förutsättningar, att ta tabletter på livstid och aldrig kunna tillbaka det? Listan kan göras lång men mitt svar är "JA". För mig är det värt det, varje liten del av det. Jag har fått mitt liv tillbaka, jag skulle aldrig ta tillbaka det och jag skulle göra det igen även nu när jag vet utfallet. Jag fick offra mer betydelsefulla saker när jag var fet, jag missade så mycket på grund av min fetma och det är det enda jag ångrar i mitt liv, att fetman tog över mitt liv.

Ta ditt liv i dina egna händer och följ dina drömmar!
 

Priorin

0 Läs mer >>
Jag har haft oturen att drabbas av dumpning ganska regelbundet men nu har det gått snart en vecka och istället för att vara glad är min första tanke - vad är det som är fel? Har jag förstorat min magficka genom att äta för mycket? Jag har blivit jätte nojig och allt bottnar sig i rädslan för att bli fet igen. Jag hade hoppats att min relation till mat skulle bli mer hälsosam och i viss mån har den blivit det men nu känns det som om jag måste lämna mat kvar på tallriken för annars har jag ätit för mycket.

Jag saknar inte känslan av dumpning men den satte begränsningar på mitt ätande, är så rädd att jag inte ska kunna kontrollera mig själv och svälla upp som en ballong. Äta för mycket, äta för lite, varför kan jag bara inte finna en jämnvikt? Det borde inte vara såhär svårt men det är det. Jag vill tro att jag har lärt mig att äta rätt och att det är därför mina dumpnings har minskat men en del av mig kan inte släppa tanken på att det kanske inte är så.

Jag vet inte om det är pressen från mig själv eller från min omgivning som väcker en ångest inför att misslyckas. I hela mitt liv har jag nämligen misslyckats med att gå ner i vikt. Jag vill att den här gången ska vara annorlunda och jag hade aldrig opererat mig om jag inte ansåg att det var min sista chans men vad händer när man har förbrukat sin sista chans? Det väcker bara så många känslor som jag tidigare har valt att blunda för, jag brukade nämligen förneka min egen övervikt för det var för tungt att leva med. Det är en berg och dalbana, man kan inte ta någonting förgivet och det är jobbigt att människor förväntar sig att kilona bara ska rasa inom loppet av 4 månader eller är det mina egna förväntningar? Jag vet inte längre, allting är suddigt.

Jag har funnit en sådan glädje i min viktminskning, det är en otrolig känsla när man får på sig kläder som tidigare inte passade, när man möter en annan spegelbild och inte längre flåsar för varje steg man tar. Jag vill inte förlora det genom att stanna av i vikt, det är så viktigt för mig eftersom jag har börjat uppskatta mig själv och min nya kropp. Den ger så många möjligheter och förhoppningar inför framtiden som jag tidigare bara kunde drömma om, men nu känns inte de drömmarna oövervinnliga utan jag kan nästan ta på dem. Jag vill aldrig förlora den känslan...

Dumpning

0 Läs mer >>
Det sägs att det man är rädd för oftast händer. Min stora oro förutom komplikationer i samband med operationen har varit att lyckas gå upp i vikt. Jag vägde mig igår och kunde inte tro mina ögon, luften gick ur mig och besvikelsen var en bitter smak i min mun. "Hur fan har jag kunnat gå upp ett halvt kilo?" Plötsligt slog det mig att det faktiskt är möjligt för mig att gå upp i vikt och bli den som jag svor på att jag aldrig skulle bli igen. Det känns så fruktansvärt tungt och jag är både arg samt besviken på mig själv.

Det var som att få en spark där bak "vad håller jag på med?" Jag vet att jag måste ta tag i mig själv och återgå till de vanorna som jag skapade efter operationen. Det är sant, att lägga sig under kniven är inte en genväg det är enbart ett redskap och det är upp till var och en hur man väljer att använda det. Jag är livrädd för att vara ärlig, jag har kämpat så hårt och jag ska nå min idealvikt. Kanske behövde jag det här för att inse att jag fortfarande har makt över min egen viktgång, det jag stoppar i munnen visar sig på vågen vare sig jag är opererad eller inte.
 
Saker som jag ska undvika:
Godis
Chips
Vitt bröd
Potatis
Bakverk
Glass
Saft
Juice
 
Det borde väl inte vara så svårt? Tänkte jag skulle passa på att rekommendera viktväktarnas godis, hittat en riktigt god blandpåse med både sött och salt. Den är sockerfri men innehåller sötningsmedel, om man vill unna sig något som består av mindre kalorier är det ett bra val :)
 
Nu ska jag ta mig i kragen och ta nya tag. Har grämt mig tillräckligt länge över mitt +0,5 kg, det hjälper varken mig eller någon annan. Det har dock bevisat för mig att det inte finns någonting jag önskar mig mer än att känna mig bekväm och attraktiv i min egen kropp. För vem kan älska en om man inte älskar sig själv?
 
Önskar er alla en god fortsättning!

Rädsla

0 Läs mer >>
 
 
Jag har varit jätte dålig på att skriva inlägg och ska försöka skärpa mig men allting rullar på i rätt riktning :) Tiden har gått riktigt fort och jag har hittills tappat 21 kilo. Det känns helt otroligt även om det, hör och häpna inte syns lika tydligt. Det känns på många sätt att jag har gått ner men samtidigt blir man blind eftersom man inte alltid ser skillnaderna i spegeln. Det är en lång resa kvar men än så länge är jag nöjd med mitt resultat.

Ibland blir jag livrädd när jag ställer mig på vågen, tänk om jag har gått UPP i vikt? Det är faktiskt min största rädsla tillsammans med att jag är rädd för att töja min "nya" magsäck. På många sätt har jag sett den här operationen som min sista chans till att gå ner i vikt och jag skulle bli helt förstörd om jag misslyckades när jag har fått en möjlighet till att lyckas, jag har fått en andra chans helt enkelt. Jag vill göra mitt bästa och pressa mig till mitt yttersta men det finns stunder när jag unnar mig god mat, godis och chips/popcorn. Även om jag inte äter kopiösa mängder som jag gjorde tidigare så kan jag få riktigt dåligt samvete efteråt - borde jag verkligen ha ätit det där? Det är en svår balansgång och jag har inte riktigt hittat min jämnvikt.

Något som jag upplever som något problematiskt är sociala sammanhang eftersom mat är en central punkt. Det finns inte alltid saker jag kan äta och de få gångerna jag har ätit ändå för att jag har känt mig mer eller mindre tvingad har slutat med en fruktansvärd dumpning. Jag måste alltid vara steget före - kommer jag må dåligt av det här? Är det någonting jag kan äta? Jag har fått dumpning utan dess like och det är inte en trevlig känsla när man kallsvettas och tror man ska svimma vilken minut som helst. Jag vill inte utmärka mig, jag vill smälta in och känna mig normal. Därför tycker jag det är svårt när man ständigt måste akta sig och tänka inte bara en gång utan två gånger innan man stoppar något i munnen. Samtidigt är det bra eftersom det hjälper mig att hålla mig borta från att överdriva med maten och hålla mig till saker som är nyttigare.
 
Alla dagar är olika, har bättre dagar och sämre dagar. Ibland dumpar jag för en sak och en annan dag kan jag äta det. Jag har inte riktigt hittat min plats i min nya kropp och jag tror det kommer ta ett tag tills jag lär känna mina gränser. Det tar mycket tid men det är värt det om jag får leva ett aktivt och hälsosamt liv där jag känner att jag kan älska mig själv för den jag är.

Önskar er alla en trevlig kväll! :)

Minus 21 KILO!

0 Läs mer >>
Många har frågat mig.. "ångrar du dig?" Jag hoppas att jag alltid kommer kunna svara "nej", för jag ångrar inte mitt beslut. Idag har det gått exakt fem veckor sedan jag valde att genomföra min operation. Det har varit en berg och dalbana men allt jag har fått offra har varit värt det. Jag har gått ner 17 kg från det att jag började med modifast och det känns otroligt även om jag inte kan se skillnaden när jag ser mig själv i spegeln känner jag skillnaden inom mig och det känns fantastiskt.

Jag vet att jag har en lång väg framför mig och varje dag lär jag mig något nytt om min "nya" mage. Jag kan nästan äta allting, äter ungefär 2 dl per måltid och försöker äta mellan 5-6 gånger per dag. Ibland när jag äter för fort, äter för fett eller inte tuggar maten ordentligt kan jag drabbas av illamående, hjärtklappning och kallsvettningar men det brukar gå över på 30 min om jag lägger mig ner och vilar en stund. Det kan upplevas som obehagligt men det brukar gå över lika fort som det kom. Det jag upplever som svårt är alla vitaminerna, tuggtabletterna är värst. De smakar så fruktansvärt illa. Jag måste verkligen bli bättre på det, någon som har något bra tips? :)

Begick ett STORT misstag häromdagen, jag tog en Ipren för jag hade sådan huvudvärk. Smärtorna jag fick i magen var olidliga. Hade fruktansvärt ont i ungefär en timme tills det släppte. Hade ont och var öm i magen ungefär en vecka efteråt. Sprang till akuten eftersom jag var orolig för att någonting i magen kommit till skada men de trodde bara att jag fått magkatarr. "Peppar, peppar ta i trä" så har värken avtagit och jag mår prima igen :) Inga mer Ipren för min del! Ibland måste man tänka sig för 2 gånger innan man stoppar någonting i munnen. Ibland kan jag komma på mig själv med att äta i samma hastighet som tidigare och då hejdar jag mig själv. Det är svårt att bryta ett livslångt beteende men om viljan finns där tror jag man kan uppnå vad som helst :)

Ha det riktigt bra i höstregnet!

5 veckor som gbp oper...

0 Läs mer >>
 
                                                     
Torsdagen den 3 oktober, jag minns det som det vore igår. Jag var inte nervös förrän jag insåg att idag antingen bär eller brister det. När jag kom till sjukhuset klockan nio på morgonen möttes jag av sjukvårdspersonal som förberedde mig inför operation. De kunde inte fastställa något specifikt klockslag, allt jag fick reda på var att operationen skulle äga rum efter lunch. Kanske var det bättre att inte veta samtidigt som jag ständigt tänkte "är det dags nu?".

Jag upplevde alla möjliga tankar och känslor, om min mamma inte hade varit där hade jag sprungit därifrån med nattskjortan i högsta hugg. I samband med det som kändes som en oändlig väntan fick jag ta olika prover. Mitt hjärta rusade och jag kunde känna varje hjärtslag när sjuksköterskan tillslut kom in i mitt rum runt halv ett och sa "nu är det dags". Jag kunde känna att tårarna byggdes upp när jag mötte min mammas blick, hon tog mig i handen. Tusen tankar for genom mitt huvud men allt jag kunde tänka på var, det måste gå bra, det bara måste gå bra sedan skiljdes vi åt.

Jag rullades in på narkosavdelningen, sjuksköterskan önskade mig lycka till och vinkade sedan hej då. Jag vet inte hur länge jag låg där i korridoren, kirurgklädda människor fick förbi mig utan att ens se på mig. Jag kände hur ångesten byggdes upp och när en sköterska äntligen kom fram till mig var jag panikslagen. När jag låg där i min ensamhet kunde jag inte undgå att tänka "tänk om jag inte vaknar upp igen?" "Tänk om detta är det sista jag ser, känner och tänker" "Tänk om jag faktiskt dör?". Jag var tvungen att vara stark, jag kunde inte backa nu, inte för att det inte var möjligt utan för att jag det här var ju faktiskt någonting jag ville. Som tur var möttes jag av underbara människor som lyckades omfamna mig med trygghet och lugn. Jag kände mig säker i deras händer. Narkosen var konstigt nog det jag bävade för mest, om jag ska beskriva det, kändes det ungefär som när man ligger i soffan och kollar på en film och sedan sakta slumrar till.

När jag vaknade visade klockan fyra, jag kommer inte ihåg någonting förutom smärtan jag kände när jag öppnade mina ögon. Jag hade så fruktansvärt ont i min mage. Jag låg på uppvaket i över 4 timmar eftersom jag inte kunde hålla mina ögon öppna. Runt åtta tiden rullades jag upp på avdelningen och möttes av min mamma. Hon hade väntat på mig och gud vad skönt det kändes att se henne igen. Sedan somnade jag om igen.

De två första dagarna efter operationen fick jag smärtstillande intravenöst och blev därför väldigt trött. Nackdelen med smärtstillandet var att det gjorde mig illamående så om jag inte hade ont kände jag att jag ville kräkas. Jag torrkräktes vid flera tillfällen och det var en väldigt obehaglig känsla. Det var de två värsta dagarna i mitt liv, jag kan väl säga att i de svåra stunderna tänkte jag "kommer det alltid att kännas såhär?" "Vad har jag gjort?" "Har jag begått ett stort misstag?"

Eftersom jag hade stora smärtor i magen och mitt CRP låg väldigt högt misstänkte läkarna att mina nya kopplingar i magen läckte. Allt bara stannade upp och jag blev livrädd och tänkte "jag gör inte om det, jag vill aldrig mer rullas in i det rummet igen, över min döda kropp!" Utan stödet från min familj vet jag faktiskt inte hur jag hade klarat det men som tur var hade jag en skyddsängel och mina värden stabiliserade sig och smärtan i magen började släppa lite tredje dagen efter operationen.
 
Jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå eller föreställa mig att min operation skulle vara så psykiskt och fysiskt påfrestande. Efter fjärde dagen på sjukhuset var jag redo att åka hem. Jag hade klarat det, den värsta delen var avklarad eller hade den precis börjat? Jag vill från botten av mitt hjärta tacka min underbara familj och mina fantastiska vänner som fanns där för mig under den här svåra perioden i mitt liv. Utan er hade jag aldrig klarat det!

Om ni har några frågor eller funderingar, tveka inte att fråga :)
Besvarar alla frågor och kom ihåg, det finns inga dumma frågor.

Ha det riktigt fint!
 

Operationsdagen

0 Läs mer >>
 
Sju dagar kvar tills jag tar det största steget jag någonsin ha behövt ta i mitt liv. Känner mig både rädd och förväntansfull. Jag har inte alla svar, jag vet inte vad som väntar på andra sidan och jag har ingen kontroll över utfallet. Jag lämnar mitt liv i någon annans händer och det är en skrämmande tanke. Jag har aldrig tidigare varit under narkos och det är faktiskt det som skrämmer mig mest. Jag vet att dödligheten inte är hög i samband med operationen men det finns alltid en risk och man vet aldrig om man kommer bli en siffra i statistiken. Försöker att tänka positivt men just nu snurrar tusen tankar i mitt huvud. Tänk om jag inte överlever operationen? Tänk om jag kommer drabbas av komplikationer? Det är ett lotteri, det finns ingen som kan besvara mina frågor för ingen vet hur min kropp kommer att svara på operationen eller hur jag kommer att må. Ingen vet, det skrämmer mig. Jag har läst tusentals bloggar och det är så olika från fall till fall därför har jag inte blivit något klokare.

Min mamma frågade mig en kväll, "är du beredd på om det går dåligt?" Jag svarade, "det är som om du skulle fråga mig om jag är beredd på att få cancer om 3 år. Givetvis är jag inte beredd men om den dagen kommer så kommer jag försöka göra det bästa av det." Det är så svårt att veta utan facit. Jag tar den här risken för jag tror att det kan vara värt det. Det skulle innebära en sådan stor förändring i mitt liv. Har varit överviktig sedan jag var sex år gammal och jag kan inte komma ihåg hur det känns att vara smal men det är någonting jag alltid har önskat mig. Nu kan den drömmen slå in, med hjälp av en gastric bypass och hårt arbete. Jag förväntar mig inget mindre än ett rent helvete precis efter operationen men jag ska ta mig igenom det, jag bara måste.

Sju dagar.. det känns så overkligt, jag kan bara hoppas och hålla tummarna för att allting ska gå bra. Livet som tjock är svårt, jag har aldrig känt mig bekväm i mitt eget skinn, jag reflekterar ständigt över vad folk måste tro om mig, syns mina valkar i den här tröjan? Jag vill inte synas på fotografier, jag tar bort dem eller väljer att förtränga hur jag ser ut. För vad ska man göra när man upptäcker att man inte längre ser bra ut i sin bästa vinkel. Sociala tillställningar flyr jag som pesten. Klänningar eller kjol på sommaren kan jag bara glömma, cykelbyxor är ett måste. Jag har offrat så många saker och de bästa åren i mitt liv för mitt matbegär. Är så trött på att vara den tjocka tjejen. Jag vet att jag är vacker och inte bara på insidan men det är först nu jag vill att hela världen ska upptäcka det också.
 

Lucky number seven

0 Läs mer >>
 
 
Tillbringar kvällen med en stor kopp chokladpudding. Jag måste säga att jag rekommenderar den STARKT. Smakar inte alls illa och det är gott att äta någonting som faktiskt har konsistens. Jag har även provat på sparrissoppan och löksoppan men de är inga favoriter. Jag har haft svårt med att få i mig 4 påsar Modifast per dag. Jag har hellre tagit en kopp te eller buljong men sedan chokladpuddingen gjorde entré i mitt liv har det gått betydligt lättare.

Nu till något pinsamt, eftersom jag inte får äta mat betyder det ju inte att jag inte får kolla på mat därför har jag börjat följa olika matlagningsprogram. På något sätt tillfredsställer det min saknad efter mat, jag inser hur konstigt detta måste låta men det hjälper. Det jag saknar mest i matväg måste nog vara chips, det är min svaga punkt, jag älskar att små äta och det är svårt med LCD eftersom man inte direkt har något att knapra på. Jag ska inte ljuga, de här veckorna har varit tuffa men jag försöker intala mig själv om att det här inte är för alltid.

Spännigen tätnar, på tre veckor har jag lyckats gå ner 8 kilo! Jag är stolt över mig själv även om jag hade hoppats på en större viktnedgång. Mitt mål är att ha gått ner 10 kilo innan operationen så nu är det bara 2 kilo kvar. Håller tummarna för att min lever har krympt tillsammans med fettet runt levern så att operationen går så lyckat den bara kan. För nu är det nämligen inte så många dagar kvar. Känns overkligt, måste nästan nypa mig själv i armen, nio dagar kvar! Vet inte om det är förväntan eller rädsla jag känner.

Önskar er alla en trevlig kväll :)
 

Mmm.. modifast

0 Läs mer >>
Jag har gått på Modifast snart i tre veckor men det kunde lika gärna ha varit ett år. Jag saknar lukten av mat, konsistensen av mat och mest av allt smaken av mat. Under de här veckorna på LCD så har jag fått en större insyn i vilken roll mat har spelat i mitt liv. Det är en oroväckande tanke men mat har varit som en kär vän. Någon som har funnits där i tider av glädje och i stunder av sorg. Mat har alltid haft stor del i mitt liv men det är först nu jag inser att jag har spelat birollen i min egen film.

Vägen till beslutet att genomföra en gastric bypass har varit lång. Jag ville inte erkänna för mig själv att jag tappat kontrollen över min vikt och mitt ätbeteende utan jag valde att förneka det tills jag inte längre kunde se mig själv i spegeln, för det var inte jag som såg tillbaka. Många gånger längs vägen har jag känt mig misslyckad. Varför klarar jag inte av att gå ner i vikt själv? Vad är det för fel på mig? Andra har sett ner på mig då de har anklagat mig för att ha valt den lätta vägen. Jag tror inte många förstår hur svårt beslutet var att välja mellan mig själv eller mitt begär efter mat. Jag valde mitt liv, min hälsa och min framtid och det är inget beslut jag tänker skämmas över.

Det var dags att ta tillbaka kontrollen över mitt liv och göra en helomvändning. Den 3 oktober smäller det och jag startade den här bloggen för att dela med mig av mina erfarenheter och sortera alla tusentals tankar och känslor jag bär med mig i valet mot ett förhoppningsvis friskare och smalare jag.

Mat