Operationsdagen
Torsdagen den 3 oktober, jag minns det som det vore igår. Jag var inte nervös förrän jag insåg att idag antingen bär eller brister det. När jag kom till sjukhuset klockan nio på morgonen möttes jag av sjukvårdspersonal som förberedde mig inför operation. De kunde inte fastställa något specifikt klockslag, allt jag fick reda på var att operationen skulle äga rum efter lunch. Kanske var det bättre att inte veta samtidigt som jag ständigt tänkte "är det dags nu?".
Jag upplevde alla möjliga tankar och känslor, om min mamma inte hade varit där hade jag sprungit därifrån med nattskjortan i högsta hugg. I samband med det som kändes som en oändlig väntan fick jag ta olika prover. Mitt hjärta rusade och jag kunde känna varje hjärtslag när sjuksköterskan tillslut kom in i mitt rum runt halv ett och sa "nu är det dags". Jag kunde känna att tårarna byggdes upp när jag mötte min mammas blick, hon tog mig i handen. Tusen tankar for genom mitt huvud men allt jag kunde tänka på var, det måste gå bra, det bara måste gå bra sedan skiljdes vi åt.
Jag rullades in på narkosavdelningen, sjuksköterskan önskade mig lycka till och vinkade sedan hej då. Jag vet inte hur länge jag låg där i korridoren, kirurgklädda människor fick förbi mig utan att ens se på mig. Jag kände hur ångesten byggdes upp och när en sköterska äntligen kom fram till mig var jag panikslagen. När jag låg där i min ensamhet kunde jag inte undgå att tänka "tänk om jag inte vaknar upp igen?" "Tänk om detta är det sista jag ser, känner och tänker" "Tänk om jag faktiskt dör?". Jag var tvungen att vara stark, jag kunde inte backa nu, inte för att det inte var möjligt utan för att jag det här var ju faktiskt någonting jag ville. Som tur var möttes jag av underbara människor som lyckades omfamna mig med trygghet och lugn. Jag kände mig säker i deras händer. Narkosen var konstigt nog det jag bävade för mest, om jag ska beskriva det, kändes det ungefär som när man ligger i soffan och kollar på en film och sedan sakta slumrar till.
När jag vaknade visade klockan fyra, jag kommer inte ihåg någonting förutom smärtan jag kände när jag öppnade mina ögon. Jag hade så fruktansvärt ont i min mage. Jag låg på uppvaket i över 4 timmar eftersom jag inte kunde hålla mina ögon öppna. Runt åtta tiden rullades jag upp på avdelningen och möttes av min mamma. Hon hade väntat på mig och gud vad skönt det kändes att se henne igen. Sedan somnade jag om igen.
De två första dagarna efter operationen fick jag smärtstillande intravenöst och blev därför väldigt trött. Nackdelen med smärtstillandet var att det gjorde mig illamående så om jag inte hade ont kände jag att jag ville kräkas. Jag torrkräktes vid flera tillfällen och det var en väldigt obehaglig känsla. Det var de två värsta dagarna i mitt liv, jag kan väl säga att i de svåra stunderna tänkte jag "kommer det alltid att kännas såhär?" "Vad har jag gjort?" "Har jag begått ett stort misstag?"
Eftersom jag hade stora smärtor i magen och mitt CRP låg väldigt högt misstänkte läkarna att mina nya kopplingar i magen läckte. Allt bara stannade upp och jag blev livrädd och tänkte "jag gör inte om det, jag vill aldrig mer rullas in i det rummet igen, över min döda kropp!" Utan stödet från min familj vet jag faktiskt inte hur jag hade klarat det men som tur var hade jag en skyddsängel och mina värden stabiliserade sig och smärtan i magen började släppa lite tredje dagen efter operationen.
Jag upplevde alla möjliga tankar och känslor, om min mamma inte hade varit där hade jag sprungit därifrån med nattskjortan i högsta hugg. I samband med det som kändes som en oändlig väntan fick jag ta olika prover. Mitt hjärta rusade och jag kunde känna varje hjärtslag när sjuksköterskan tillslut kom in i mitt rum runt halv ett och sa "nu är det dags". Jag kunde känna att tårarna byggdes upp när jag mötte min mammas blick, hon tog mig i handen. Tusen tankar for genom mitt huvud men allt jag kunde tänka på var, det måste gå bra, det bara måste gå bra sedan skiljdes vi åt.
Jag rullades in på narkosavdelningen, sjuksköterskan önskade mig lycka till och vinkade sedan hej då. Jag vet inte hur länge jag låg där i korridoren, kirurgklädda människor fick förbi mig utan att ens se på mig. Jag kände hur ångesten byggdes upp och när en sköterska äntligen kom fram till mig var jag panikslagen. När jag låg där i min ensamhet kunde jag inte undgå att tänka "tänk om jag inte vaknar upp igen?" "Tänk om detta är det sista jag ser, känner och tänker" "Tänk om jag faktiskt dör?". Jag var tvungen att vara stark, jag kunde inte backa nu, inte för att det inte var möjligt utan för att jag det här var ju faktiskt någonting jag ville. Som tur var möttes jag av underbara människor som lyckades omfamna mig med trygghet och lugn. Jag kände mig säker i deras händer. Narkosen var konstigt nog det jag bävade för mest, om jag ska beskriva det, kändes det ungefär som när man ligger i soffan och kollar på en film och sedan sakta slumrar till.
När jag vaknade visade klockan fyra, jag kommer inte ihåg någonting förutom smärtan jag kände när jag öppnade mina ögon. Jag hade så fruktansvärt ont i min mage. Jag låg på uppvaket i över 4 timmar eftersom jag inte kunde hålla mina ögon öppna. Runt åtta tiden rullades jag upp på avdelningen och möttes av min mamma. Hon hade väntat på mig och gud vad skönt det kändes att se henne igen. Sedan somnade jag om igen.
De två första dagarna efter operationen fick jag smärtstillande intravenöst och blev därför väldigt trött. Nackdelen med smärtstillandet var att det gjorde mig illamående så om jag inte hade ont kände jag att jag ville kräkas. Jag torrkräktes vid flera tillfällen och det var en väldigt obehaglig känsla. Det var de två värsta dagarna i mitt liv, jag kan väl säga att i de svåra stunderna tänkte jag "kommer det alltid att kännas såhär?" "Vad har jag gjort?" "Har jag begått ett stort misstag?"
Eftersom jag hade stora smärtor i magen och mitt CRP låg väldigt högt misstänkte läkarna att mina nya kopplingar i magen läckte. Allt bara stannade upp och jag blev livrädd och tänkte "jag gör inte om det, jag vill aldrig mer rullas in i det rummet igen, över min döda kropp!" Utan stödet från min familj vet jag faktiskt inte hur jag hade klarat det men som tur var hade jag en skyddsängel och mina värden stabiliserade sig och smärtan i magen började släppa lite tredje dagen efter operationen.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå eller föreställa mig att min operation skulle vara så psykiskt och fysiskt påfrestande. Efter fjärde dagen på sjukhuset var jag redo att åka hem. Jag hade klarat det, den värsta delen var avklarad eller hade den precis börjat? Jag vill från botten av mitt hjärta tacka min underbara familj och mina fantastiska vänner som fanns där för mig under den här svåra perioden i mitt liv. Utan er hade jag aldrig klarat det!
Om ni har några frågor eller funderingar, tveka inte att fråga :)
Besvarar alla frågor och kom ihåg, det finns inga dumma frågor.
Ha det riktigt fint!
Om ni har några frågor eller funderingar, tveka inte att fråga :)
Besvarar alla frågor och kom ihåg, det finns inga dumma frågor.
Ha det riktigt fint!